Det är en sån där dag då gatumusikanterna i brunsparken aldrig slutar spela. Det är en sån dag då mitt hjärta slår några varv fortare för att folk inte kan sluta klä sig som spårvagnskontrollanter. Jag har inte råd att skicka onödiga sms-biljetter, just saying.

Det är en sån där dag när man kommer hem och frågar sig själv om man ska lägga in ren tvätt (som varit ren ganska länge nu) i skåpen, eller kanske lägga tillbaka madrasserna som egentligen ska ligga i sängen, men som har legat på vardagsrumsgolvet sen fredagen den 2 mars.

 

Lägger mig istället i sängen och tittar på Big Brother och stör ihjäl mig på Sipan och äcklas varje gång någon fiser/rapar (vilket händer hela tiden) så jag måste sänka ljudet så mycket att jag till slut hör mina egna tankar.

 

"Ibland önskar jag att man kunde operera bort hela sitt känslosystem så man slapp känna så mycket"

”Tänk om det händer och tänk om det händer på grund av att det händer och vad ska jag göra då?”

 

”Kan du svara på frågan det inte finns något svar på så jag kan inbilla mig själv att saker och ting är lite, lite bättre?”

 

"Jag misslyckades igår. Jag var helt bombsäker på att jag skulle lyckas men det gjorde jag inte, jag misslyckades"

 

Och nu är våren här ser det ut som. Tillslut kom den, och äntligen kanske man kan få lite färg? Just nu är jag vit som snö. Inte som snön i ett vinterlandskap, jag är mer som gråaktig Göteborgs-snö.

 

Och nu ska jag  försöka bli en glad och charmig människa igen. För hon jag är idag, och som jag varit ett tag nu, orkar jag inte med längre. Japp.

 

 

 

Idag lyssnar jag på den här låten. För den ger mig vårkänslor och är sorlig på ett vackert sätt, och det gillar ju jag.