Vi träffades av en slump på en festival i smålands djupa skogar. Det hade regnat hela dagen men nu lyste solen över den enorma bilparkeringen där vi såg varandra första gången en eftermiddag i juli för två och ett halvt år sedan. Du och dina vänner hade liksom mina precis anlänt och kommande dag skulle festivalen äntligen dra igång. Du var full och tyckte därför att det var en utmärkt idé att vi skulle åka med i er bil till festivalområdet. Med en sträcka som annars hade tagit minst tjugo minuter och gå tyckte vi det också. Det resulterade i att ni satte upp ert tält jämte vårt och från den stunden umgicks vi alla tills det var dags att åka hem igen.

Det hände ingenting mellan oss under festivalvistelsen men jag märkte redan då att du var intresserad. Sista dagen precis innan vi åkte hem fick jag en bandaffisch av dig och jag minns att jag blev smickrad. Några dagar efter det la du till mig på Facebook vilket ledde till att vi började prata med varandra om allt och ingenting. Vi pratade i stort sett hela dagarna (förutom när vi jobbade) under flera veckors tid och tillslut bestämde vi oss för att ses.

I början var det lite stelt mellan oss och det klickade inte alls lika bra som under festivalen eller när vi pratade i telefon. Men trots stelheten fanns det något där som gjorde att vi båda ändå ville fortsätta träffas.

Och så en kväll när vi låg hemma hos dig i din lilla etta i Kungälv försvann all nervositet och stelhet. Plötsligt kändes dina kramar lite mer och jag blev varm av lycka varje gång vi kysstes. Vi sov ingenting på hela den natten. Tidigt nästa morgon körde du mig till Nils Ericsonterminalen och jag minns att jag höll din hand hela vägen och tänkte att jag aldrig ville släppa den.

Det var någonstans där på motorvägen mellan Kungälv och Göteborg som jag förstod att jag var kär. Så jävla kär i dig.